Juste. Det hände en lite rolig sak efter att vi legat på stranden i Båstad och var påväg därifrån. Vi tog oss upp ifrån stranden och började gå längs med kajen och alla fina restauranger, och plötsligt ser jag min chef Emma med familj sitta där och njuta av solen. Efter att jag under några sekunder drabbats av panik gick jag fram och hälsade och hon blev gladare än jag förväntat mig. Så nu har jag jobb fram till obestämd tid, och snart ska jag få börja stå i kassan också. yay.

Men jag har lärt mig själv att inte ha för stora förhoppningar på allt i livet. Då blir man bara besviken om det inte blir som man hade hoppats. Så jag siktar in mig på ett långvarigt diskplockar-jobb istället!