det är dagar som denna som jag mår som sämst. och jag har ingen att prata med. ingen som förstår oavsett hur mycket de än vill. jag vet att mina vänner gör sitt bästa för att försöka trösta mig, och jag älskar dem otroligt mycket för det, men ändå vänder jag ryggen till och vägrar bli hjälpt. för innerst inne vet jag att människor som mig kan inte bli hjälpta. en del av oss är föralltid förstörda på grund av en enda person. och ändå håller vi oss fast vid denna trots att de skadar oss. jag fortsätter att le och tillfredsställa alla andra, för att ingen ska märka hur trasig jag är. 

en av fem är jag, vart är de andra fyra?